#181 Starta en bokcirkel

När jag var liten hade jag svårt att sova. Så fort jag blundade såg jag grå skyddsrumsväggar, hörde explosioner och skrik och var tvungen att öppna ögonen igen. Mina mardrömmar var fulla av skalbaggar med pansar och trollsländor med maskingevär. Varje natt vaknade jag svettig och rädd och var tvungen att gå upp och knacka på mina föräldrars sovrumsdörr. Efter ett tag började jag läsa serietidningar för att komma ner i varv. Jag var kanske fem år gammal och låg framåt småtimmarna och bläddrade i Tintin utan att riktigt kunna följa handlingen. Efter ett tag lärde jag mig läsa några ord och kunde därmed läsa riktiga böcker redan innan jag började skolan. Men det fick också en bättre effekt. Böckerna och sagorna gjorde att jag kunde sova. Och istället för att drömma om krig och elände så drömde jag om galna kaptener, vampyrer och färgglada varelser som bodde i små stugor ute i skogen. Lite roligare än mardrömmarna.

Efter ett tag började jag undra vilka de där personerna vars namn stod tryckta på bokryggarna var. Jag blev nyfiken på hur de såg ut och varför de skrev böcker. Stephen King, Jules Vernes, Anne Rice och Franz Kafka. Hur sov de på nätterna? Vems sovsrumsdörr knackade de på när de drömde mardrömmar? När jag blev några år äldre bestämde jag mig för att jag skulle bli en av dem. Jag skulle bli författare. Det var det bästa jag kunde tänka mig. Att sitta och skriva historier som fungerade som räddningskapslar för mardrömsrädda barn. Små litterära sömntabletter för människor som hade svårt att sova på grund av mardrömmar. Jag kunde hjälpa dem att våga blunda. Jag hade författarna, serietecknarna och Tintin att tacka för att jag själv kunde sova. Därför skulle jag bli författare själv.