Man brukar prata om två sorters författare: Mozarts och Beethovens.
Mozarts är de där som funderar på varje mening, vare bokstav, varje stavelse innan de skrider till verket. Ett mail tar en dag, ett blogginlägg tar en vecka och boken blir knappast skriven.
Men om den, trots allt, blir skriven är det putsat, fernissat och vackert redan från första början. Tankekraften ligger innan.
Beethoven däremot krafsar ned allt som kommer i hennes väg på papper. Som en ödessymfoni läggs orden hulller om buller och inte speciellt genomtänkt. Ska det bli riktigt bra får Beethoven gå tillbaka och korrigera, dra ifrån, lägga till och göra begripligt.
De här typerna finns inte bara när det gäller text. Jag tror de finns i övriga livet också. Är du en som lagar mat enligt recept, hackar löken i förväg och ställer kokboken på bekvämt läsavstånd redan INNAN du slagit på spisen? Hej Mozart.
Slänger du ned äggen i pannan, inser att löken är slut och ändrar dig till gulaschsoppa istället en kvart efter utsatt middagstid? Hej Beethoven.
Planerar du för Det Stora Samtalet med en nära vän, vrider och vänder på dina argument, tränar på ett bra röstläge innan ni ska ses och väljer ut en bra mimik framför spegeln? Hej Mozart!
Börjar du intensivt berätta om din sömnlösa natt redan innan ni sagt hej ordentligt och än mindre hunnit in på något fik? Fortsätter du din svada tills du är färdig och möts av en - lite, men inte mycket - avståndstagande blick från din vän? Frågar du varför rakt ut? Hej Beethoven!
Jag säger inte att det alltid är socialt smidigt. Jag säger inte att det alltid blir bäst resultat rent konstnärligt. Men att vara som Beethoven befriar dig från vissa sociala koder som kan begränsa dig. Testa.
Bonus - Just nu pågår Nanowrimo. Typiskt Beethovskt.
Text: Hanna Nyberg
4 kommentarer
Jag är Beethoven, men Mozart i smyg.
... Jag är Beethoven i sociala situationer och Mozart när jag gör konstnärliga sysslor o_o
Ni är så himla bra! Jag skall nanowrimera hela månaden, in Beethoven style såklart. Tack!
Får jag vara språkfascist? Pluralbildning i svenska görs med -ar, -er eller oförändrad singularform, -s har jag själv bara använt när jag pratade om cowboys och turtles för en femton-tjugo år sedan. Mozartar och Beethovnar skulle jag nog vilja ha det till.
Får jag vara musikfascist också? Beethoven använde sig mycket av strukturen i musiken och räknade matematik för att få verk att låta bra, därför han kunde fortsätta komposera efter att han helt förlorat hörseln. Inte helt säker på att han kan räknas som en urmodell för spontanitet.
Äh, nu låter jag som en sur gubbe som ägnar sig åt att skriva insändare i tidningar om att löven inte sopas bort fort nog. Tack för en trevlig blogg, förlåt att jag inte kommenterat när jag uppskattat utan bara när jag kom på att jag ville klaga och jag hoppas att allt är bra med alla som kan råka läsa det här.
Kramar
Skriv ny kommentar