#312 Bestig ett berg

Det finns en hel del berättelser som inträffade innan jag föddes. Min pappa har berättat dem för mig vid köksbordet. Vi hade varsin kopp te och knäckebröd med smör och honung. Jag vet att han överdriver när han berättar. Jag är hans son. Jag överdriver också när jag berättar. Jag ljuger och hittar på och förvränger. Men det är mitt jobb. Pappa tycker nog bara det är kul att folk lyssnar storögt på honom.

När mina föräldrar var unga var de bergsklättrare. Det finns otaliga historier om vänner som ramlat ner i raviner och poliser som jagat upp revolutionärer i bergen men bara kommit några hundra meter och sen tappat bort de snabba ungdomarna. Bergen var en tillflyktsort. Bögar och rebeller. Konstnärer och poeter. Alla samlades uppe i bergen för att slippa regler och förbud.

En gång fastnade min pappa och hans vänner i en snöstorm. Det blev kallare och kallare. Temperaturen sjönk minusgrad efter minusgrad. Till slut började ögonfransarna frysa till is och saliven skavde vasst mot gommen. Min pappa började bli orolig för att de skulle frysa ihjäl. Inga vindskydd eller grottor som kunde värma. Det fanns ingen väg ut. De trodde att de skulle dö. Men så råkade en av klättrarna få syn på en varghane som hade kommit bort från sin flock. Vargen såg vilsen ut och var ovanligt tam. När den kom tillräckligt nära grabbade min pappas vän tag i vargens nackskinn och tog ett stadigt grepp om huvudet. Ljudet av en nacke som går av. Ljudet av en knäckemacka i munnen. Jag tittade på min pappa. Jag visste att han hittade på. Men jag lyssnade. Och njöt.

De tre bergsklättrarna sprättade upp vargens buk och stoppade in fötterna i dess varma innanmäte. Timmarna gick. De frös men dog inte. Stormen avtog. Solen lyste upp den vita bergstoppen i Iran. Världen var gigantisk. Bergsklättrarna satt högt ovanpå. De var oövervinnerliga.

Text: Navid Modiri