Gästbloggaren heter Yolanda de Wanngård. Hon är auktoriserad samtalsterapeut, produktionsledare inom översättningsbranschen och föreläsare.
Han raglade fram och frågade killen som stod framför mig om han hade eld. Jag fortsatte att grubbla över vad jag skulle skriva på 365saker.se men kom inte på något vettigt. Plötsligt kollade han åt mitt håll medan han tog ölflaskan i ett enda häv. Sen kom han rakt emot mig ... Det var då jag bestämde mig! Jag skulle prata med en alkis.
-Vad fin du är, sa han.
Jag såg djupt i hans grumliga ögon och det var då nåt hände. Jag blev träffad! Han var faktiskt fin fast han luktade gammal sprit, var orakad, hade smutsiga kläder och inte hade sett en tandborste på år och dar.
- Du är också fin, svarade jag.
-Näh, jag är ful, kontrade han, alla säger det!
-Ja, fast du är inte så ful där inne, sa jag, och pekade på hans skitiga tröja i jämnhöjd med hjärtat.
Sen klev jag på spårvagnen och vi skildes åt. Jag satt mig mitt i vagnen och tänkte vidare på att jag skulle vara gästbloggare på 365 saker att göra och att jag inte hade något hum om vad man kunde göra som var speciellt och som man kunde skriva om.
Han satte sig bredvid mig och stirrade mot golvet. Jag satt också tyst. Under de tio minuter som resan tog hände det väldigt mycket. Jag tog initiativet, hann fråga var han bodde men mestadels var det han som stod för snacket. Han var riktigt envis i att han var ful. Jag försökte förställa mig hur denna ovårdade varelse kunde se ut om han gick igenom en riktig genomkörare med tvål och vatten.
Bara det att jag snackade med honom gjorde att han förändrades. Jag såg liksom genom fasaden.
Han berättade att han söp för att glömma.
- Glömma vadå? frågade jag.
- Jo, vettu, jag är enäggstvilling. När jag var tolv dog min tvillingbrorsa. Schas! Bilen bara tog honom! Rakt framifrån. Där låg han på gatan och sen dess har jag letat efter honom. Överallt. Men han finns inte längre... Sen dog morsan när jag var 15.
Han började gråta. Han grät så mycket... Jag hade inget annat än en halvanvänd pappersnäsduk. Han snöt sig ljudligt.
- Alla har dött, fortsatte han. Farsan dog för tre månader sen. Men jag dör tamijfan inte! Jag
har försökt flera gånger ta livet av mig men inte ens det lyckas jag med. Vad ska jag leva för, jag har ju ingen!
Ibland höll jag hans hand i min och jag undrade hur länge det var sen han känt mänsklig beröring. Vi kom fram till hans hållplats, han snöt sig en sista gång, raglade ut ur vagnen och plötsligt var han borta.
Jag satt åter ensam mitt i vagnen. Var var jag nu? Just det, gästblogg till 365 saker...
Jag behövde inte tänka längre. Nu visste jag!
Men nästa gång jag pratar med en alkis ska jag fråga vad han eller hon heter ...
7 kommentarer
Vad fint skrivet, och fint gjort! Jag önskar att jag vågade göra såna saker, men jag är så rädd för människor. Men åh. Det är riktigt fint gjort!
Underbart gjort, mer medmänsklighet!
Kan bara hålla med, det är värt att ta steget, jag har också provat. Nu var det ett tag sedan, men jag upplevde också att de inte tyckte att de var värda att prata med, att de var så misslyckade, inte kunde väl jag ha något intresse av att höra deras berättelser. Men, som sagt, de är också människor. Dock människor som är så vana att folk ser ner på dem att de blir förvånade om någon behandlar dem som en likvärdig medmänniska och är beredd att lyssna.
sjukt fint gjort.
tror dock att ni har blandat ihop fördelarna och nackdelarna, det ser lite skumt ut :)
Vackert och bra gjort. Medmänsklighet är något vi visar alldeles för sällan.
Håller med, extremt vackert och fint gjort. Tragisk historia.
Medmänsklighet som sagt, ska testa någon gång, lovar.
Bra gjort! :D
Alla är vi människor innerst inne, vi har bara olika fasader. Så jag gör ingen skillnad på en människa om de har druckit eller inte.
Jag satt på tunnelbanan på väg hem en dag, och framför mig i nästa "fyra" satt en man som föll in i ramen "alkis" och pratade med en tjej som ignorerade honom, och som sedan klev resolut av. Då säger han, först tyst för sig själv, och sedan högre och högre "VAR ÄR MIN PÅSE!?"
Under stolarna snett framför mig låg en ica-kasse, och bredvid stod en öl. Så jag bytte plats, satt mig bakom honom och vände mig om och sa "Här är din kasse.." varpå jag lirkade fram den från under stolarna. Och han sken upp, som han sken upp! Det första han sa, högt och tydligt, var: "HÄR SITTER DEN VACKRASTE TJEJEN!" :D
Han sa att det var så vackert gjort, och så pratade vi lite, och innan jag klev av förklarade han att jag var en sådan tjej som man "inte hittar", jag uppmanade honom att fortsätta leta och så vinkade jag hejdå. Jag gjorde säkert hans dag bättre, och tro mig, han gjorde min dag bättre. :)
Skriv ny kommentar