365 saker du kan göra uppstod som idé i Navid Modiris huvud när han satt på en flygplats och hyperventilerade över att han hade blivit en usel människa. Men så tittade han upp mellan ickeandningarna och såg Johan Tells bok "100 sätt att rädda världen". Det var så 365 saker började. Det här är ett sätt att re-hylla Johan Tell och planeten. Det här är "Sju saker du kan göra för att rädda världen".
Det finns något surrealistiskt i att åka flygplan. Det handlar inte om de konstiga ljuden i flygplanskroppen när ni lyfter eller om inbromsningen som alltid känns improviserad. Det handlar inte om miniatyrpåsarna med jordnötter eller att flygvärdinnor påminner om koreanska robotassistenter. Det handlar om det enkla faktum att du kliver in i en stor maskin och tittar på romantiska komedier i fyra timmar och plötsligt är du i ett annat land. Utan att egentligen ha sett hur du tog dig dit.
Trots tusentals förseningar, skrikande barn och otrevliga tanter så älskar jag att åka tåg. Jag brukar alltid ta en timme i början av tågresan och titta ut genom fönstret. Ingen musik, inga böcker eller anteckningsblock. Ingen laptop. Ingenting. Bara jag och susandet. Det är som om min hjärna känner igen sig. Den börjar direkt att varva ner. Det är kognitivt på något sätt.
Jag skulle vilja kunna berätta för mina barn att jag föddes på ett tåg. Hitta på en historia om att mina föräldrar träffades i en kupé mellan Esfahan och Arak. Jag skulle hitta på att de började skoja om konduktörens mustasch. Det finns någonting genuint och romantiskt över tåg som sitter kvar trots att ångloken har avskaffats och att konduktörerna idag sällan har fickur eller stora mustascher.
Att tågluffa är någonting som människor har gjort i urminnes tider. Det handlar inte bara om resan utan om hur man reser. Att resa långsamt. Att stanna i flera olika städer. Att se landsbygd och små orter. Sträckan mellan A och Ö.
5 kommentarer
Jag älskar att åka tåg. Buss är också mysigt, men jobbigare när man åker igenom städer, och måste stanna vid varenda rödljus. Tåg är mysigt, och om det är för varmt kan man gå till toaletten. Det är alltid svalare där.
Jag tågluffade som sjuttonåring, tre veckor genom Europa, och det var helt fantastiskt. Vill verkligen använda klichén att det fick mig att växa som människa. Eller gav mig åtminstone grunder för att göra det. Fick mig att släppa taget, falla fritt och klara mig på egen hand. Det är en makalös känsla att veta att det faktiskt går.
det är en speciell lukt på tåg med.
just den där känslan när man sätter sig på sitt säte drar in doften, tar av sig jackan, sätter ner ryggsäcken på golvet och gör vagnen till sin. man ser sig om, och ser den turkiska mannen på andra sidan gången veckla ut sin tidning, småbarnsmamman försöka få sitt barn att somna, de två tonårstjejerna i likadana jackor prata med varandra, då känns vagnen som ett vardagsrum. ett vardagsrum med en mycket stor och brokig familj i, en frid lägger sig och jag är fri att göra vad jag vill.
Jag har åkt mycket tåg med mina bästa minnen är från Tjeckien och Indien. Tjeckien för att det var så surrealistiska och sterila tåg, det var som att bo i en robots tarmar och Indien för att det inte fanns några fönster och att jag aldrig varit i ett sammanhang med så många människor och så mycket vördnadsfull tystnad. Plus doften av caswewnötter och chai. Mmmmmm.
Detta gjorde jag ju rätt nyss! Kolla: http://365ume.blogspot.com/2009/10/ak-tag-till-spanien.html
Skriv ny kommentar