Dagen jag fick nog av mitt jobb som telefonförsäljare var en måndag. Jag hade jobbat där i tre år. Hela gymnasiet hade jag ägnat mig åt självständighet som religion. Vägrade prompt att ta emot pengar från mina föräldrar. Köpte egen dator, betalade för körlektioner och kläder själv. Blev full på egna pengar, käkade ute för egna pengar och gick på bio för egna pengar. Pengar jag tjänade på att jobba som telefonförsäljare. En vidrighet som bekostade min självständighet.
Dagen jag fick nog av mitt jobb var en måndagskväll. Jag satt vid min telefon och satte på mig mitt headset. Jag var en av de topp tre duktigaste försäljarna på kontoret. Jag tjänade flera tusen i månaden genom att jobba knappt tre helger i månaden. Det var tacksamt och enkelt. Det enda som behövdes var att förställa rösten beroende på vem du pratade med. Psykologiskt och manipulativt. Det gick inte att öppna samvetsdörren ens lite grann för då var du körd. Av någon anledning hade dörren nu ställts på glänt. Jag hade en klump i magen och den hade varit där de senast veckorna. Numret jag ringde var först en tutande ton och sen en mansröst. Så fort han svarade beräknade jag vem han var, hur gammal han var och hur jag skulle tilltala honom. Sen körde jag mitt manus. Retoriskt, charmigt och tilltalande. När jag var klar gjorde jag en konstpaus. En snigel mätte upp evigheten i rummet bredvid. Sen tog mannen till orda. Han ville vara med. Han ville vara med på det största och dyraste paketet jag hade att sälja. 10.000 kronor var han beredd att lägga in. Jag behöll mitt lugn och klumpen växte. Jag tog alla hans uppgifter och pratade samtidigt om att han hade gjort ett bra val och hur detta skulle gynna alla parter. När jag avslutade samtalet med ett charmerande och passande "ha en fortsatt trevlig kväll" hade klumpen börjat vibrera.
Jag tittade ner på mina papper och skulle precis plocka av mig mitt headset när telefonen ringde. Det var mannens fru. Hon frågade mig om samtalet. Bad mig berätta vad han hade sagt. Jag återberättade allt ordagrant. Klumpen fick klumpar i magen. Kvinnan berättade att hennes man hade drabbats av en stroke. Att han inte visste vem han var. Klumpens klumpar födde ut små klumpar klädda i spikar och andra vassa saker. Jag bad om ursäkt tusen gånger. Kvinnan sa att det var okej. Jag avslutade samtalet med tystnad. Plockade av mig mitt headset. Reste mig upp och gick därifrån. Gick aldrig mer tillbaka.
Text: Navid Modiri
6 kommentarer
Jobbade som dörr-till-dörr försäljare ett tag. Hemska grejer.
"Dagen jag fick nog var en måndag", haha.
Jag får gåshud av detta. Bra gjort. <3
Undrar om det imorgon kommer vara färre personer som samlar in pengar till Naturskyddsföreningen kring Kungsportsplatsen. ;-) Cred i alla fall till dem av er som pallar med att vara så trevliga som ni är, trots ett sådant otacksamt jobb. Syftet är i alla fall ädlare än att sälja tvättmedel på hink...
Jag skulle se det som positivt i CV att någon sagt upp sig som telefonförsäljare. Det är en signal att personen har integritet. Samtidigt kan jag inte påstå att det är fel på alla som jobbar som telefonförsäljare, för det är trots allt bara ett jobb.
/C
Jag har precis sagt upp mig från mitt jobb som telefonföräljare. Innan jag läste detta. Läskig psyk-synk.
Vi var nämligen inet bara tvungna att vrida lite på sanningen. Vi skulle ljuga kunderna rätt upp i ansiktet (örat).
Nu är det over and over.
Tur att jag hittade hit så at jag kan hitta något annat att hitta på.
Tack för en bra blogg!
Skriv ny kommentar