Gästbloggaren heter Farzad Farzaneh och trodde han var ensam i Sverige om sitt namn. Tills han googlade sig själv. Och startade en blogg.
Stalking som företeelse är spontant en ganska vidrig grej. Den första bilden jag får upp när jag hör ordet är en svettig och lite flåsig man som står bland några buskar och och går igång på att titta in i ett upptänt kök och följa slentrianmässiga rutiner hans offer ägnar sig åt:
23.13: Hon kliar sig i huvudet.
23.22: Hon tittar i kylskåpet, men tar inget.
23.58: Hon klär av sig och lägger sig under täcket.
Eller så är stalkern en elak person som har onda motiv. Typ ett testosteronpaket till ex-pojkvän som tappat allt och börjat förfölja sin före detta flickvän. Vi har sett det på film, vi gillar det inte, vi äcklas kanske till och med av det. De flesta håller nog med: en stalker är en störd person som behöver hjälp!
Men det kan ju faktiskt också finnas mer eller mindre harmlösa och ganska trevliga motiv till stalking. Det kan ju faktiskt handla om kärlek till det spontana och påhittiga i livet. Drivkraften kan ju ligga i att kliva ut ur den grå och inrutade vardagen och hoppa på sina ingivelser. Bjuda sig själv på att vara lite vrickad. Våga det liksom.
I våras fick jag reda på att det bor en man, bara några kvarter bort från mig som bär exakt samma namn som jag. Och då heter jag inte Anders Andersson utan Farzad Farzaneh! Sjukt sällsynt i Sverige. Fascinationen fick mig att vilja veta mer om och komma närmare den här mannen. Jag följde min ingivelse och tillät mig själv att vara lite knäpp. Med risk för att trampa den här mannen lite lätt på tårna inledde jag ett projekt som gick ut på att ta reda på mer om honom för att sedan se vart det leder mig. Jag gav projektet ett namn och med 365-sakers första inlägg i färskt minne startade jag en blogg också - som för att dokumentera och föra logg över mitt arbete. En dag upphörde mitt projekt att handla om ren och skär förföljelse. Det var när mitt "offer" (extremt otacksamt ord i sammanhanget) av sig och bad mig sluta exponera hans liv på internet. Då jag bara är liite störd och inte jättemycket gjorde jag som han sa och censurerade de flesta av mina inlägg. Det handlar ju om att stalka med stil och värdighet. Men bloggen ligger uppe och jag fick ett löfte om en fika. Hur det gick kan du läsa här.
10 kommentarer
Det där är ju fan inte stil. Det är jättejobbigt att bli stalkad, även om det inte är med onda intentioner, så känner man sig ändå övervakad och trängd. Man kan inte heller veta stalkerns intentioner som "offer". Och när man inte vet börjar man fantisera och tro det värsta. Klart att det kan vara kul att göra lite research på människor ibland, men inte starta en blogg och lägga ut all information man hittar. Nä, ska man stalka får man göra det tyst för sig själv, nerpirrande i en vecka, max.
"Tyst för sig själv" låter mystiskt och pervo. Inget är ju öppnare än internet it self. Lägger man ut sitt stalk så ere ju fritt fram för såväl entusiaster som offer att ta del av det. Det är stiligare ;)
Haha, men den där bloggen är ju helt sjukt. Tänk att allt det där skulle vara om dig?
Det skulle såklart vara sjukt jobbigt! Men 365 kan väl inte bara tipsa om saker som är snälla, ofarliga och mesiga? Eller?
Du skulle gott och väl kunna skicka ut en förfrågan till typ 1000 människor om de skulle kunna tänka sig att ha en stalker och att information hamnar uppe på en hemsida. Sen kan du stalka alla som har gett dig ett "OK", någon av 1000 pers borde ju tycka det verkar som en kul grej.
Det där verkar spännande tycker jag. Jag kan tänka mig att minst hälften svarar ja. Det är ju lite som facebook. Funderar faktiskt på att ställa en sån fråga.
STALKER MED STIL SÖKES.
Läskiga personer som rotar i mina sopor undanbedes.
Endast seriösa svar.
Den bloggen var något av det mest fantastiska jag har läst. Jag är bitter över att mitt namn är ett av sveriges vanligaste!
Tack Farzad för underbar underhållning!
min startade jag med 4 kompisar som bor i olika storstäder i världen, som alla gillar soprumsmode och är över 1,72 men envisas med högklackat och som alla kräver lite för mycket av livet. läs här hur du kommer in överallt utan att någonsin vara inbjuden t ex!
http://memoryisaloadedgun.blogspot.com/2010/02/julia-20-art-of-never-bei...
Jag blir väldigt nervös av att stalka folk men jag är en sådandär krävande person som vill veta allt om personer jag nyligen träffat, men vill man göra ett gott intryck låter man bli att fråga om folks farföräldrar eller deras betyg i 7an. Istället använder man internet och ett par mörka solglasögon på bussen bakom dem.
Jag blir väldigt nevös av att stalka folk men gud så nöjd.
Skriv ny kommentar