Det var när jag gick i högstadiet som jag insåg vad näthat kunde åstadkomma. Jag såg det som ett svärd man kunde svinga mot sina fiender. Ett sätt att anonymt sparka uppåt. Det var också i högstadiet som jag startade ett så kallat skuggkonto på lunarstorm, där min enda avsikt var att busa med folk. Jag hittade en guldgruva. En kille som var två år yngre än mig, gick i min skola och som hade varit med i lilla melodifestivalen.
Bara någon vecka senare ber en lärare på skolan att prata med mig. Han berättar att denne kille som jag hade skrivit till på internet inte har vågat gå till skolan på flera dagar, på grund av sakerna jag hade skrivit. Det var då jag insåg att näthat inte alls var ett svärd man kunde svinga. Näthat var bara fegt.
Sedan dess har jag inte skrivit en enda arg, anonym kommentar på internet.
Men alla andra har utvecklat näthatet. Det finns hela forum som går ut på att snacka skit om andra anonymt, bloggkommentarer som är så grova att kändisar har gått ut i media och gråtit om det. Inbitna forumister som måste skälla ut alla nybörjare så fort dom råkar skriva i fel sektion, drar upp något som nämnts tidigare eller inte har 'läst på'. Vissa har till och med begått självmord på grund av allt näthat dom fått utstå.
Efter allt detta tänker man att det borde lägga ner sig lite. Att näthat var en mindre trend, en makt alla hade. En liten period då vi alla kunde vara skvallerskribenter utan vare sig redaktörer eller publicister. Man tänker att ingen längre orkar googla ett namn, läsa allt om personen och sedan attackera dom. Kan vi inte bara rycka på axlarna, istället för att hitta ett sätt att dissa det? Allting går att dissa. Så länge man anklagar folk med ord som 'pseudo-intelligent', 'rätthaverist' och 'komplex' (för att inte tala om klassikern 'Du har inget liv'), så finns det utrymme för alla att få en smocka.
Med denna kunskap i ryggen borde vi både förstå att näthat är ett förlegat sätt att uttrycka sig och att näthat inte är något vi egentligen borde bry oss om.
Att näthata anonymt år 2010 är lite som att ta med ruttna tomater på en teaterpjäs. Det är bara tomatkastaren som framstår som en idiot.
Text: Joseph Pollack, 365saker.se
2 kommentarer
Internet är dock en underbar plats att göra sin åsikt hörd på, och där man samtidigt kan nå ut till många människor samtidigt. Som vi känner igen från politiska debatter inför val och liknande så kan åsikter leda till laddade ord. Det viktiga tycker jag är att om man stöter på något man inte håller med om fokuserar man på just det, och inte personen bakom. Samt självklart att man kan stå för sina åsikter.
Att vara arg är också en del av vad som gör oss mänskliga, och som faktiskt har drivit samhället framåt. Om ingen var arg på hur efterblivet det var att bära tunga grejer hit eller dit så skulle det inte funnits någon anledning att uppfinna hjulet. Sen kan man väl tycka att det finns någon gräns mellan ilska och besatthet, refererar till Edison/Tesla. Att vara arg på internet skiljer sig inte från den ilskan, och kan leda till uppfinningar och framsteg. Återigen nämner jag att man bör fokusera på handlingen och/eller åsikten, och inte personen. Men det kan enligt någon vara bakslag nog. Jag hyser normalt stor respekt för mina medmänniskor, men var är gränsdragningen här? Att sitta som en vis apa med hårt knuten mun, slutna ögon och händerna för öronen vore kontraproduktivt.
Näthatade jag nu?
Det finns aldrig någon riktig mening med att vara anonym, om man diskuterar om eller med någon som står för vem denne är.
Skriv ny kommentar