Dagens gästbloggare Frida C Wolf Olofsson har figurerat inom 365Uddevalla men är tillsammans med några vänner från teater-estetlinjen på gång med att skapa en egen blogg. Själv bloggar hon här.
Hela vintern har jag gått och väntat på att snön ska försvinna och göra vägen fri så mina fötter kan gå obehindrat. Och så en dag hände det, regnet föll ner över Uddevallas gator och tog fram färgen av blöta stenplattor istället för den vita sörjan. Exakt en vecka tillbringade jag med att vara nöjd och lycklig över att mina fötter inte längre blev blöta när jag gick till skolan.
Men när man har det man längtat efter börjar tankarna leta upp något annat att sukta efter, och mitt huvud är inte ett undantag. Vägen är ju så grå? Har den alltid haft den här färgen? Varför går jag inte omkring på discoplattor som lyser när mina fötter snuddar vid dom?
Mina lysande discoplattor kanske skulle vara ett lite för stort och lite för dyrt projekt att genomföra. Dessutom finns det med störst sannolikhet någon lag som viftar på fingret och säger att det är förbjudet.. Det allra bästa skulle förstås vara att måla vägen med färg, men även detta ses som något olagligt och dumt. MEN det finns en soft variant av att klottra, en sweetart version: Vägkritor! Måla med vägkritor är helt ofarligt, väldigt färgglatt, kan aldrig stoppas. Till på köpet får man för några timmar känna sig som ett litet barn igen.
Hitta en plats där det passerar många människor, köp dig en ask med kritor i närmaste leksaksaffär och måla din väg precis så du vill ha den. Ingen förlorar på att världen blir lite mindre grå.
Text: Frida Olofsson
Var den förste att kommentera!
Skriv ny kommentar