#524 Gå på upptäcksfärd

Dagens gästskribent är beatpoeten och rapparen Lasse Fabel. Han bor i Stockholm, där han gärna går på upptäcksfärd. Lasse Fabel har gett ut två diktsamlingar och två album och gästat på en hel hög andra.

Till vardags knallar jag på med snabba steg när jag går på stan, för att hinna med att ta det lugnt. Men när jag tar mig tid och i stället lunkar och strosar, kommer staden fram i en annan form.

Vad jag pratar om är att känna in gatorna. Lita på känslan, gå dit fötterna styr eller något lockar, dit det känns rätt. Då blir jag påmind om att nacken kan svänga och jag tittar inte bara rakt fram i ögonhöjd, utan runt omkring, upp och ned. Husen är jättehöga, människor är korta. Detaljer finns på marken, stolpar, hustak. När jag tittar runt kan jag lägga märke till allt som berättar, om husens bakgrund. Vem har bott där? Vad har de haft för sig?

Förutsättning nummer ett är att ta det lugnt. Den som stressar får gå hem och tvätta. Jag brukar packa en väska (se packlista nedan), klä mig i favoritkläder och ta på mjuka skor som tar hand om fötterna.

Första lusten brukar vara att leta rätt på nya vinklar, på kvarteren omkring mitt hem, platser jag varit på tidigare men inte känt in. Ofta är det oväntade saker. Jag vet aldrig vad det är jag kommer att gilla i förhand. Det är bara att följa känslan och se vart den leder. Jag kan bli barnsligt fascinerad av en bortglömd trappa, en gränd, ett gömställe, en utsiktsplats, en stämningsfull avsats på en kyrkogård. Jag är förresten rätt säker på att jag bevittnade en otrohetsaffär under lunchtid på en kyrkogård på Norrmalm en gång, lite otippat.

På Hornsgatan, nästan vid Slussen, finns en kyrkogård. Den har en mur som går någon meter över huvudet på människorna som passerar,. Där kan man sitta oupptäckt och betrakta promenadfolket när de petar sig i näsan.
Jag gillar att gå upp till Greta Garbos torg och sätta mig och läsa på en av bänkarna. Ifall det sitter spännande människor och pratar i närheten stänger jag av musiken men behåller lurarna i, för att bättre kunna tjuvlyssna.
En annan variant är att strosa runt i stadsdelar jag aldrig eller sällan vistas i. Gärna en stadsdel som jag har föreställningar om: ”där bor det bara sluskar, där bor det bara snobbar, där är det si eller där är det så”.
Om jag vill ha en anledning att gå fram och prata med någon som verkar spännande brukar det funka att spela lite mer vilsen än vad jag egentligen är. En enkel fråga om vägen kan leda till en lång vänskap eller åtminstone ett skrockig möte.

I fickan har jag min kamera. Den är liten och snabb, så att bilden inte glider ur händerna. Favoritmotiv kan vara turister som fotar varandra framför fontäner och statyer; en skön lapp om att ”visioner för fred är inställd på grund av bristande intresse”; en roligt utspilld papperskorg eller ett fult barn med en stressad pappa.

Glöm inte att hålla utkik efter inviter. Det kanske händer nåt särskilt just när du passerar, där du kan slinka in: det kanske är bröllops- och begravningsmässa på hotellet du går förbi; det kanske är sektmöte där folk tror på demoner och talar i tungor; en inbiten glassälskande kioskägare kanske berättar mjukglassens historia för några barn.

I ärlighetens namn har jag flera gånger blivit uppmanad att resa runt jorden för att finna nya synsätt och människor. Mitt tips är att kliva ut genom dörren och räcka fram handen.

Att ha med ryggsäcken:
-    varm tröja
-    en flaska vatten
-    musik
-    nåt gott att tugga på när modet tryter
-    kamera
-    en bra bok

Text: Lasse Fabel