#538 Gör det bekvämt för dig

Dagens gästbloggare är en Per Olof Arnäs. Han är doktor i logistik och bloggar på Third Opinion och driver även tillsammans med några andra småbarnsföräldrar sajten Barncitat.

Jag ska berätta om ett motto som jag lever efter. Eller i alla fall försöker leva efter. Det började för 20 år sedan.

Jag låg i ett tält tillsammans med sju andra frusna 20-åringar. Det var nollgradigt ute, det blåste halv storm och kaminen ville inte riktigt ta sig. Vi var inne på vår tredje månad som statens egendom och staten, som sig bör, tog för givet att var man tar hand om sitt eget välbefinnande och – om så krävdes – sina grannars.

Vi låg alltså och huttrade i våra vita underkläder i våra gröna ytterkläder i våra gröna sovsäckar. Och kaminen funkade inte riktigt. Det var dåligt väder när vi satte upp tältet, därför gick det lite för fort. Vi hade glömt (struntat) i en liten detalj. För att det inte skulle blåsa in under tältkanten och kyla av oss underifrån var det viktigt att gräva upp jord och lägga över kanten och hålla vinden ute.

Nu låg vi där. Vände och vred på oss. Huttrade, svor och förbannade vinden och kylan. Någon kläckte det uppenbara. ”Vi glömde gräva upp jord över kanten!” Ett antal stönanden och svordomar till svar. Alla låg inkapslade i sina sovsäcker (från 50-talet).

Det gick en stund. Inget hände (förutom att det blev kallare).

Plötsligt satte sig en av killarna upp. Krånglade sig ur sin sovsäck, letade fram sina kängor, tog dem på sig. Krängde på sig vindrocken, knäppte noga. Tjocka mössan hade han redan på. Utan ett ord kröp han ut i kylan. Vi hörde allihop hur han grävde och arbetade för att täta tältkanten mot vinden. Det tog kanske 10 minuter. Sedan kom han in igen.

När han klädde av sig och kröp tillbaka in i sovsäcken sa han:

”Det är aldrig för jobbigt att göra det bekvämt för sig.”

Det blev alldeles tyst. Vi fick igång kaminen och natten avlöpte så väl som den nu kunde med ett antal stridstokiga underofficerare runt knuten som bara väntade på att alla skulle somna så att de kunde börja leka ”skarpt läge” med oss.

Händelsen i tältet glömmer jag aldrig och hans replik – som jag fortfarande inte är säker på om han hade funderat på eller bara hasplade ur sig – är ett slags maxim, ett rättesnöre för mig.

Det är nämligen så att det är helt sant. Det ÄR aldrig för jobbigt att göra det bekvämt för sig. Så fort man börjar fundera på om man ändå inte skulle öppna fönstret/hämta stolsdynan/köpa myggmedlet/sätta i motorvärmaren/pumpa cykeln etc. är det redan bestämt. Själva handlingen må vara jobbig, besvärlig, dyr, krånglig och tidskrävande. Det spelar ingen roll. Efteråt tänker man alltid ”Det var det värt!”.

Ofta (nästan alltid) tänker jag först att det är för jobbigt. Jag orkar inte. Det är bekvämare att låta bli. Men som en pavlovsk hund studsar minnet från militärtältet fram i pannloben och sedan är det kört. Jag gör vad som krävs och tar det som en man. Och efteråt är jag sååå nöjd. Dels för att det har blivit bekvämare, men dels också för att jag övervann mig själv för en stund. Små segrar med snabb belöning.

Pavlov - som sagt - funkar utmärkt på mig. Och bekvämt blir det.

Text: Per Olof Arnäs