Som ni sett händer det grejer på 365 saker du kan göra. Men det är faktiskt inte bara därför vi kör lite gamla inlägg då och då. De är ju så grymt bra också.
Det finns ett kassettband från 1985 där min pappa sitter i ett rum fullt med persiska och chilenska flyktingar. Jag vet inte varför det var en massa människor från just Iran och Chile i ett rum men jag kan tänka mig att det finns flera gemensamma nämnare att fly ifrån och också en hel del gemensamma nämnare att samlas runt. En lägereld du lämnar och en annan du samlas runt.
Min pappa har berättat för mig att det var två chilenare som spelade gitarr och att folk satt på stolar runtomkring. Kassettbandet brusar och min pappa börjar sjunga en gammal persisk sång vars första rad direktöversatt till svenska blir "Har aldrig sett en taggig blomma". Jag vet inte vad det betyder men varje gång jag hör kassettbandet får jag en klump i halsen och ögon som tåras.
Om du spolar tjugotre år framåt så står jag i ett vardagsrum med stora fönster, högst upp i ett höghus i centrala Göteborg. Regnet spolar rutorna rena och jag tittar ut över hustaken. Jag sjunger "Ut mot ett hav" från musikalen Kristina från Duvemåla och jag har ingen aning om vad jag egentligen håller på med.
Det började med att jag skickade sms till alla jag känner som kan sjunga. Det är en hel del människor eftersom jag har rört mig i musikerkretsar de senaste fem åren. Värt att nämna är att jag själv sjungit i band under dessa fem år. Två band för att vara exakt. Jag har spelat in fyra skivor. Därmed inte sagt att jag kan sjunga. Eller så här: Jag sjunger, men vet inte riktigt hur det går till. Det är mer en känsla av trygghet som har vuxit fram. Jag har dock ingen aning om vad jag gör.
Därför sms:ade jag alla sångare jag kände. Därför fick jag Henriks telefonnummer. Därför står jag högst upp på ett betongskepp medan vinden sliter tag i mitt hår och sjunger Peter Jöbacks sång. Det går sådär. Henrik har mycket tålamod och värme. Han trycker på mina axlar, pekar på min haka, ber mig att ta i med magstödet.
(Här öppnar jag en parentes för att berätta lite kort om magstödet. För dig som inte har varit i kontakt med det eller tänkt på det så sitter det strax under naveln. Det är en muskel som ligger som en handflata mellan naveln och in under den punkt där din underklädesresår brukar sitta. När du sjunger så ska du tänka på den muskeln. Där får du kraft.)
Timmen tar slut fort. Henrik ursäktar sig och jag trycker på hissknappen för att röra mig neråt i skeppet. Melodin sitter fast i skallen. När jag går därifrån fortsätter det regna.
Text: Navid Modiri
Var den förste att kommentera!
Skriv ny kommentar