Passa på att äta lite medan vi jobbar och sliter. Och har roligt!
Jag är obstinat och om jag hade slagit upp ordet i en ordbok så hade det stått: envis, tjurskallig och trotsig - men det gör jag inte för jag är obstinat och vägrar. Av samma anledning tycker jag hemskt mycket om att ha helskägg för att det anses vara provocerande eftersom jag ser ut som en taliban, sjunga trots att jag inte är sångare och fastän många recensenter tycker att det låter för jävligt och prata om film i Filmkrönikan trots att jag inte har en filmvetarbakgrund. Varför? För att jag är en obstinat jävel och säger du att jag inte bör eller får så vill jag nästan ännu hellre. Vissa växer ur trotsåldern. Jag matar min inre punkare med geléhallon varje morgon.
Därför tycker jag om att göra ensamaktiviteter i grupp och gruppaktiviteter ensam. Både under mina utlandsresor och här hemma när jag inte har någon lunchdejt så tycker jag om att äta på restaurang ensam. Men någon kväll funderar jag på att göra det fullt ut. Bjuda ut mig själv. Göra hela grejen. Klä upp mig, gå ner till restaurangen och hålla upp dörren. Sen ska jag köpa ett fint dyrt vin, den godaste förrätten och kanske skoja lite med servitrisen när hon undrar om hon ska duka för fler. Sitta och äta långsamt i tystnad. Titta på paren på den fina restaurangen när de tittar på mig och undrar om jag är:
1. Psykiskt sjuk
2. Från en annan kultur där man uppmuntrar ensammiddagar
3. Mobbad
När de har glott färdigt ska jag njuta av min huvudrätt. Längta till desserten och unna mig ett glas mousserande som avslutning för att få till fnisset på vägen ut. Dricksa bra och tjinxa på killen i garderoben på väg ut. Gå hem och lägga mig. Nöjd.
Text: Navid Modiri
Bonus: http://gulasidorna.eniro.se/
Var den förste att kommentera!
Skriv ny kommentar