#721 Våga prata om det

Dagens gästbloggare är Sofia Mirjamsdotter. Hon driver bland annat bloggen The Real Mymlan och så pratar hon om det.

Vissa saker är svårare än andra. Att prata om.

Sex hör dit. Även om vi gärna tror att vi är öppna, frigjorda och att vi till och med älskar att prata om det, så verkar det vara väldigt svårt för väldigt många av oss att prata om det när det verkligen gäller.

När vi är där.

En gång bestämde jag mig för att säga nej. Jag bestämde att jag inte skulle gå med på att ligga, bara för att han ville. Jag ville faktiskt inte. Så jag sa nej. Jag vill inte, sa jag. Han flyttade sig närmare och närmare i sängen, började gnida sitt kön mot min bakdel, tog på mina bröst och försökte med sin muskelkraft att vända på mig, fast jag sa nej.

Han pendlade mellan att vara ledsen, arg, sur och litegrann ursäktande och förstående, för att sedan börja om och vara kåt, sedan sur för att jag sa nej, sedan arg, och så höll det på. Tills jag somnade.

Och så förstod jag plötsligt varför jag så många gånger inte sagt ifrån. Gått med på sex, mot min vilja, för att få sova. För att slippa den sure, arge, ledsne och anklagande.

Fast jag egentligen borde ha rest mig upp och lämnat rummet.

Det är ofta svårare att säga nej om man först sagt ja. För att man tänker att “jag gick ju med på det sist”. Men det spelar ingen roll. Man har rätt att ändra sig. Man har rätt att vara snorkåt ena dagen och totalt osugen en annan. Man har rätt att testa analsex och bestämma sig för att inte göra om det. Man har rätt att dra sig ur när det inte känns bekvämt.

När hashtaggen #prataomdet spreds på Twitter i veckan som gick var det hundratals personer som berättade om sina upplevelser och erfarenheter. De där gränsfallen. När man inte blivit våldtagen, när man är osäker på om det ens var ett övergrepp man utsattes för, men det ändå känts så fel. Och de där gångerna när det inte råder någon tvekan om att det var ett faktiskt övergrepp.

Och skammen. Skammen över att man själv låtit någon annan göra saker man egentligen inte ville. Skammen över att man inte sa ifrån.

Vi har börjat prata om det.  På Twitter. Och i den här bloggen. Och på många andra ställen på nätet. Du måste inte prata om det i det offentliga. Men du får väldigt gärna göra det.

Sprid gärna ordet.

Viktigast är att du vågar när du är där. I den obekväma situationen. Att du väljer det kortsiktiga obehaget för att slippa den långsiktiga känslan av att ha blivit utnyttjad. Skammen över att du inte sa ifrån.

Lika viktigt är att du lyssnar på din partner. Och respekterar även när du inte förstår.

Text: Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter