En morgon i Mullsjö 1965 vaknade min mamma och tänkte Ja. Idag ska jag bara säga ja, tänkte hon. Vad som än händer, vem som än frågar, vart det än för mig, ska jag bara svara Ja.
Min mamma var tjock, hade glasögon, spelade fiol och var så överbegåvad i skolan så att hon fick sitta i materialrummet och inte träffa en enda kotte förutom klassens Nörd nr 2. Hon hade inte de bästa förutsättningarna att få till en kul dag.
Men den här dagen gick hon ut genom grinden och ner till korvkiosken. Där stod Anders. Mullsjös snyggaste kille. Hans moped låg i gräset och hela hans gäng var samlat runt kiosken. Min mamma beställde en korv med mos och lutade sig mot kioskväggen. Då kom Anders fram till henne.
Har du lust att gå på bio med mig i morgon? Frågade Anders.
Ja visst, sa hon.
Sen pratade de en stund innan Anders tog sin moppe och brummade iväg. Men hans kompis Lars frågade henne om hon ville ha skjuts hem.
Kan jag väl, sa hon. Och så hoppade hon upp bakom honom, kände motorn gå igång och vinden som fladdrade i håret.
När de kom fram till grinden frågade Lars
Får jag kyssa dig?
Kan du väl, sa hon. Och så kysstes de.
Sen öppnade hon grinden och gick gången fram mot huset. Och medan hon gick där, tänkte hon Nu har jag fått en dejt med Mullsjös snyggaste kille, jag har åkt moped och jag har kyssts med Lars, och alltihop bara för att jag sa ja. Det ska jag fortsätta med i resten av mitt liv!
Så brukar min mamma berätta att det var, och sen asflabbar hon och tillägger:
Och det har jag aldrig gjort sen dess!
Men jag tänker att det är synd. Jag tänker att hon borde säga ja några fler dagar om året. Tänk vad mycket som skulle kunna hända!
Och jag tänker på vad som skulle hända i mitt liv om jag för en dag bara sa Ja. Jag kanske inte precis drömmer om att hångla med en finnig smålänning, men det finns säkert mycket annat som aldrig blir av bara för att jag har den där lilla sekunden av övervägning innan jag fattar ett beslut. Ja eller nej? Ofta är det det mest bekväma och förutsedda svaret jag väljer. Ofta är det svaret Nej.
Faktum är att jag tycker det är svårt att ens fantisera om vad ett konstant dagsja skulle ge för konsekvenser. Så oförutsedd blir världen av detta lilla korta ord.
Därför har jag bestämt mig för att helt enkelt ta reda på konsekvenserna. Idag ska jag bara säga Ja!
Text: Agnes Branting, 365saker.se
1 kommentar
Och detta hände: Först fick jag ett mail från min vän Love som skrev att om jag ville kunde jag vara med på en berättarfestival i Lund ett par veckor senare. Javisst, sa jag och anmälde mig pronto. Då passade Love på att tipsa om ett jobb jag borde söka också. Javisst, sa jag, lyfte luren och ringde till stället han tipsade om. Och när jag väl hade ringt och ställt lite frågor om jobbet och dem som annonserade, ja då var det klart att jag skulle sända i väg en ansökan också.
Så nu har jag redan varit och berättat skrönor och sagor i Lund, deltagit på Berättarnätet Sveriges Open Space om Ungt Berättande och bott på ett vandrarhem i form av ett gammalt tåg. Och om ett par veckor ska jag fara till en okänd stad på arbetsintervju.
Det dåliga i kråksången är att jag blev sjuk av det något kalla vandrarhemsboendet. Och vad resan till det där jobbet innebär, eller vad som händer om jag nu dess utom skulle FÅ jobbet, det kan jag inte sia om. Kanske blir det sorg och olycka. Kanske blir det glädje och sång. Precis som allt annat kan vi inte veta det i förväg. Men det har i alla fall hänt någonting som inte skull ha hänt om jag hade haft en dag när jag tänkt efter en extra gång. Och det i sig är ganska spännande.
Skriv ny kommentar