Vi sitter tre grabbar på mitt vardagsrumsgolv. Skivan har slutat snurra i spelaren och det är helt tyst. Leo sitter på golvet och slickar sig i skrevet. Han undrar varför vi är så koncentrerade. Vi är så koncentrerade att vi själva inte frågar varför vi är så koncentrerade.
När jag var liten kunde jag sitta i flera timmar och bygga legostäder. I legostäderna bodde det playmobilgubbar och det fanns tågbanor i trä. Allt var mixat. Det var mångfald redan då. Mina föräldrar förstod inte hur jag kunde vara tyst så länge. Jag som aldrig höll käft.
Vi sitter tre grabbar på mitt vardagsrumsgolv och skivan har inte spelat på en timme. Vi klistrar saker på magneter och klipper isär piprensare i rätt storlek. Ibland går vi ner på gården och spraymålar saker i guld eller lackar trä. Sen låter vi det torka.
Vi behöver inte prata. Vi behöver ingen musik. Vi har ingen aning om vad vi bygger eller om det ens kommer att bli bra. Våra händer jobbar och hjärnorna tar en paus. Och det är underbart.
Text: Navid Modiri
Inlägget har tidigare publicerats här.








Var den förste att kommentera!
Skriv ny kommentar