Direkt efter gymnasiet började jag på högskolan. Där trivdes jag som fisken i vattnet. Ändå sökte jag jobb vid sidan av. Jag antog att det var vuxnast av mig. Så, en månad efter att jag skickat in mitt CV och en månad efter att jag glömt vad jag egentligen sökte, ringde en viss P. till mig och bad mig komma på intervju nere i Fiskhamnen.
Den som varit i en fiskhamn en längre stund jobbar antingen där eller saknar luktsinne. Och den som jobbar där en längre tid är åtminstone liten galen.
Mentalt instabil som jag är blev jag kvar i ett knappt halvår. Jag trivdes ungefär som fisken trivs i fiskdisken. Jobbet var slitigt, kallt och slemmigt, ofta obehagligt och nästan alltid stressigt. Mina kollegor hade jag heller inte mycket till övers för.
På något vis gick det ändå. Det blev en utmaning att lära sig handskas med irriterande arbetskamrater och chefer. Precis som det blev en utmaning att gå upp kvart i fem för att slänga laxfiléer i lådor i tiotimmarspass. Varje dag kom jag hem dödstrött, men på något sätt nöjd med att jag visat att jag klarat ännu en dag. Och de där timmarna mellan jobbet och läggdags var som gjutna i guld och solstrålar. Tid blev oerhört viktigt på ett sätt det aldrig varit innan.
Så en dag fick jag helt nog. Jag sa upp mig, jobbade ut mina sista veckor (som var riktigt härliga, ungefär som slutsträckan på ett maraton). När jag gick från jobbet för sista gången var det som en mer strukturerad, tålmodig och viljestark människa. Och jag var så stolt som jag någonsin varit.
Alla borde testa att ha ett skitjobb någon gång.
Inlägg: Rikard Hjort, fiskhamnsredaktör
Var den förste att kommentera!
Skriv ny kommentar