Jag har alltid varit ganska sömnlös till och från. Jag blir frustrerad när jag ligger och drar mig i timmar i sängen när jag istället kunnat spendera den tiden på att se en bra film eller skriva.
Jag har tidigare skrivit om att jag couchsurfar min praktik och det är det jag gör i detta nu i Stockholm. Det var särskilt när jag bodde hos en kompis vid slussen tidigt september som jag kände att jag ville gå ut och promenera. Man får ju passa på innan man vill vara ute så lite som möjligt, tänkte jag. Istället för att se ett avsnitt till av någon dålig tv-serie, istället för att ligga och dra mig gick jag ut på gatorna med bara hörlurarna som sällskap.
Det var fantastiskt fint. Jag gick i gränderna i gamla stan och såg råttorna springa omkring. Såg sovande hemlösa ihopkrupna bland metrotidningar som stressade pendlare läst igenom under dagen. Upp till sergels torg och sedan söderut igen, bland bakgator, stora gator och ödsliga torg. Blev faktiskt något förvånad över hur även vår största stad är så öde på vardagsnätter.
Det slog mig då att det är då man verkligen ser staden. upplyst i gult och tomt på folk ser man stadens snyggfula ansikte i sin riktiga natur.
Jag slog sedan på låten Time has told me av Nick Drake, gick över bron mot södermalm och såg vattnet skimra innan jag gick och la mig. Jag behövde inte vänta en sekund på att sömnen skulle infalla sig.
Text: Joseph Pollack, 365saker.se








1 kommentar
Jag slutar knega klockan 4 i natt. Då ska jag knalla en omväg hem genom överfina Malmö. När jag gick hem i morse såg jag två svanar som åt alger i kanalen. Luften var varm, jag var glad och man hörde mumlande, berusade människoröster från alla håll. Och så de där jäkla svanarna. Det var något magiskt över det hela.
Skriv ny kommentar