Första gången jag såg min pappa gråta var när vi åkte tillbaka till Iran efter tolv år. När jag klev av planet fick jag gåshudskratrar över hela kroppen av doften: smält asfalt och kryddor. Tulltjänstemannen trodde att jag och min pappa var bröder. När vi kom ut från ankomsthallen stod det 20 gråtande ansikten och väntade på oss. Jag kände igen dem från fotografier. Jag tittade på min pappa och såg hur hans ögon fylldes med tårar.
När min pappa var ung lyssnade han alltid på Faramarz Aslani. En slags persisk singersongwriter som skrev sånger med politiska texter. När vi hälsade på släktingarna i Teheran turades mina mostrar om att erbjuda sovplats. Tre dagar i norra Teheran hos min äldsta moster och sen tre dagar i södra Teheran hos min yngsta moster. Däremellan var mellanmosterns tre dagar. En av mina kusiner gömde kassettband under en lös golvplanka i sitt rum. Han plockade upp ett band med en etikett med persiska bokstäver på. En present sa han och log. Jag lyssnade på kassettbandet i flera år. Lärde mig alla sångerna. Fastnade mest för en. Några år senare ringde jag Povel och bad honom att lära sig låten på gitarr och att sjunga den på persiska med mig.
Det året firade vi persiskt nyår i mitt föräldrahem på Hisingen I Göteborg. Povel och jag var hos mina föräldrar för att få god mat, läsa spådomar ur Hafez-boken och få presenter. När paketen var öppnade och maten hade landat mot magbotten den kvällen så satte vi oss på varsin stol och började sjunga. Min pappa såg ut som att någon hade slagit honom i ansiktet med en mjuk varm filt. Det var andra gången jag såg honom gråta.
Text: Navid Modiri








Var den förste att kommentera!
Skriv ny kommentar