#1075 Prioritera

En lärare kom in i sitt klassrum med en bricka med sitt morgonkaffe, en stor och tom majonäsburk av glas och ett par andra föremål i mindre skålar: ett tiotal golfbollar, några deciliter småsten och en skopa sand. När läraren ställde ifrån sig brickan på ett sidobord surrades det en del i klassrummet – ingen visste riktigt vad som pågick – men när han ställde glasburken mitt på katedern och sa med hög röst: "Det här är ert liv!" …

… då blev det helt tyst.

Läraren gick bort till sidobordet och fyllde händerna med golfbollar som han tog med sig och la i den stora glasburken så att det klinkade och klonkade, och burken fylldes helt av golfbollar. "Har jag fyllt den här burken?" undrade läraren men ingen förstod, ingen sa något. "Nähä", sa läraren, och gick och hämtade sin småsten. Han hällde den i burken och stenarna sirlade ner mellan golfbollarna. "Är burken full nu?" frågade läraren och tog en klunk av sitt kaffe. "Jo, det är den väl", sa någon och några nickade instämmande. Några sneglade bort på skålen med sand och såg tveksamma ut. De såg på när läraren gick och hämtade sanden och hällde ner den i burken. Han skakade burken lite och slog den i bordet så att sanden fyllde hela burken ända ner till botten. "Är burken full?" undade läraren och det hördes flera ja-rop, vissa ännu tveksamma. De undrade fortfarande över poängen. "Är den full?" undrade läraren igen och nu hördes ett unisont ja i rummet. Läraren tog en till smutt på sitt kaffe och plirade på eleverna. Han studerade deras ansikten. Sedan hällde han ut kaffekoppen i burken så att det bubblade och sanden fylldes av mörkbruna strimmor. Alla skrattade.

"Det här är ert liv", avbrytöt läraren dem med hög röst, "och golfbollarna är det viktiga i livet. De är att ni har riktigt goda vänner som bryr sig om er och skulle ställa upp i alla lägen, kanske också en familj. Det är kärlek. Det är er hälsa, att ni har en viss trygghet, ekonomisk och känslomässig. Det är er passion – det ni brinner mest för. Det som skulle ge er ett rikt om än kanske svårt liv om allt annat ni hade gick förlorat. Småstenarna i sin tur är saker som hjälper och berikar livet, som ett gott hem, ett trevligt jobb, extra pengar, resor, meningsfull fritid och vissa trevliga bekantskaper – småstenarna är livets krydda. Sanden är resten – småsaker ni hade kastat och glömt inom en timme, men som på något sätt alltid lyckas fylla livets alla tomrum. Lite ägodelar hit, lite saker att göra dit, en och annan gammal bekantskap som egentligen inte betyder något som ni samvetsgrannt träffar."

"Tänk er nu", fortsätter läraren, "att ni skulle börja med att fylla på med småsakerna – sanden. Att ni skulle fokusera på en massa saker ni äger och gör som inte är så viktiga men som är en stor del av vardagen. Ni skulle kunna fylla hela era liv – burken – med sådana saker utan problem, men ni skulle sakna mycket som är viktigt. Och ni skulle inte ha plats för en enda småsten, än mindre en golfboll. Även om ni skulle börja med småstenen och sen fylla med sand – man fyller alltid på med sand, sådana är vi människor – skulle ni kanske leva ett dugligt, men ändå själlöst liv. Det är därför man måste börja med golfbollarna. Häll ut så mycket sand ni kan och ta er tid för de viktigaste vännerna, vårda er själva, er livsnödvändiga ekonomi och er passion. Sedan kan ni börja resa, samla lite pengar på hög, skaffa fler vänner och till slut kommer ni börja fylla på med småsaker av bara farten. Ös ut lite sand varje dag, plocka bort lite grus, och lägg i en ny golfboll."

Läraren blir tyst, och väntar på en reaktion. En elev räcker upp handen. Läraren nickar åt henne.

"Du hällde i ditt kaffe också. Varför?"

Läraren ler åt att han hade glömt kaffekoppen i sitt lilla tal. Han säger:

"Vet du? När ditt liv är fullpressat av stora och små saker, är en stärkande kopp kaffe din bästa vän."

Rikard Hjort, biträdande redaktör. Fritt efter ett kedjebrev.