#351 (repris) Skriv ett kärleksbrev

Det finns ett gäng människor i världen som vill påstå att de fötts med en viss talang. Några av dem kallar sig själva och varandra för poeter och författare. Bara för att kunna lämna andra utanför. Det är skitsnack. Alla kan skriva. Men för att bli bra på det behöver du öva. Gå upp tidigt och sätt dig vid din stol, sluta lipa och skriv. Här är Sju saker du kan skriva.

Det bästa kärleksbrevet jag någonsin har skrivit var ett hatbrev. Jag hade träffat en tjej som var några år äldre och jag föll pladask för henne. Hon var komplicerad, nyanserad och hade varit med om saker som jag inte hade varit. Jag avgudade hennes kompromisslöshet och integritet. Jag tyckte hon var helt magisk. Och utifrån de klassiskt kosmiska reglerna så sårade hon mig om och om igen genom att göra slut. Efter den tionde gången fick jag nog. Min bröstkorg var sargad av alla knivar. Så jag bestämde mig för att inte försöka igen.

Istället satte jag mig ner och skrev ett långt brev till henne om alla saker som hon inte skulle få veta om mig. Alla saker som hon inte skulle få möjlighet att höra mig berätta. Allt det hon skulle gå miste om när hon dumpade mig om och om igen. Jag berättade om mina två favoritfärger. Jag berättade om min moster som tände eld på sig själv för att slippa makens misshandel och de två barnen som blev kvar i pappans våld. Jag berättade om hur mina föräldrar träffades. Om mina mardrömmar som barn. Om mina mardrömmar som vuxen. Jag berättade om att jag har tvångstankar gällande vilken stol jag ska sätta mig på när jag kliver in i ett rum. Jag berättade om att brutit handen två gånger. Att jag hatar penicillin.

Allt detta skrev jag ner i ett brev. Som jag sedan inte vågade skicka till henne. Istället formulerade jag inledningen på brevet som om jag skulle läsa in det på hennes telefonsvarare. Jag satt bredvid telefonen och samlade mod för att ringa. Jag var helt svettig om händerna. Min kropp skakade och jag var en sekund från att ringa henne. Jag höll telefonen i handen när den började vibrera. Hennes namn lös upp på skärmen.

Jag svarade.

Det var tyst.

- Förlåt, sa hon.

Sen började vi om från början. Jag sa åt henne att hon inte fick bete sig som hon gjort. Hon sa förlåt igen. Sen flyttade vi ihop. Sen friade hon. Sen födde hon vår dotter.

Text: Navid Modiri