Man har ju hört talas om att den som förlorat ett sinne, exempelvis synen, utvecklar sina andra sinnen desto mer för att kompensera förlusten. Till viss del tycks det gälla även under kortvariga pauser från ett sinne – tänk på hur mycket mer man hör och uppskattar fågelsången om man sluter ögonen och verkligen lyssnar efter den!
Inspirerad av denna tanke, och rädd att gå miste om fantastiska kulinariska upplevelser på grund av min vana att döma maten utifrån dess färg och utseende, bestämde jag mig för att bjuda över några vänner på en middag där ingen fick se någonting. Vid dörren stod jag och delade ut ögonbindlar. För säkerhets skull var lägenheten helt nedsläckt och persiennerna nerdragna. Fnissande letade sig sällskapet in i köket. Själv hade jag avvaktat med att ta på mig ögonbindeln för att undvika att råka snubbla på något och hälla rykande het pastasås i nacken på en gäst. Det var nämligen lysande grön spenat – och laxsås som stod på menyn, samt tagliatelle.
När jag placerat maten på bordet tog jag också på mig ögonbindel. Trevande började alla förse sig med mat. Cocktailtomater rullade över bordet, jag stack ned hela handen i pastagrytan och tog för mig tryggt förvissad om att ingen såg, och gästerna försökte gemensamt lista ut vad det var för maträtt. Ett problem visade sig vara att dosera mängden salt, ett annat att överhuvudtaget veta hur mycket man åt. Tänk efter själv – man mäter ju alltid ut storleken på portionen med ögonen! Detta ledde till att vi utöver att bli mer medvetna om vad maten faktiskt smakade dessutom kände efter mer när vi var mätta. Att några lät bli att ta om på grund av att det kändes som ett alltför stort projekt i mörkret är kanske ännu en förklaring till att det blev ganska mycket mat över...
Visst hände det en och annan olycka; min bordsgranne råkade bland annat välta ut större delen av en flaska vin i mitt knä. Att ta sig till badrummet visade sig också vara en spännande utmaning. De flesta valde att krypa för att undvika att stöta i saker eller ramla. Men sammantaget var middagen fruktansvärt rolig och vi var alla överens om att avsaknaden av synintryck gett nya dimensioner åt måltiden.
Inlägg: Evelina Valtersson, 365are
Var den förste att kommentera!
Skriv ny kommentar