I april, förra året, en torsdag, fick jag ett telefonsamtal. De hade hittat cancer i min mamma. Golvet under mina fötter rämnade. Världen vändes upp och ner. Ångesten spred sig genom kroppen som en löpeld. Dödsångesten som dess följeslagare. Ända ut i fingertopparna. Som en vild skrikande storm i mitt huvud. Jag räknade tillbaka åren för de, läkarna, hade räknat ut hur länge hon haft den där knölen, det onda inom sig. Jag hade inte ens tagit studenten då, då när sjukdomen började gro inom henne. Min mamma. För mig är det här egentligen en väldigt känslig sak att skriva om, men för mig har det också varit väldigt givande att läsa andras historier. Det där med att inte behöva vara ensam. Liksom. Jag bidrar med min nu. Den är inte så sorglig, som de andra, men den har sannerligen varit en resa. Ibland har avgrunden jag tittat ner i känts väldigt djup. Man får försöka göra det bästa av situationen...
Mamma skulle få cellgifter. Det skrämde mig jättemycket. Därför tog jag reda på så mycket jag kunde om det, för det är så jag hanterar rädsla. Jag vill veta hur det ser ut. Jag ville också veta mer, både för hennes och min skull om vad vi kunde göra för att bearbeta att hon skulle bli sjukare. Vad jag kunde göra för att inte själv en dag insjukna i samma sjukdom. Den selektiva perceptionen sa sitt och snart la jag märke till annat som cellgiftspatienter fick handskas med.
En vanlig bieffekt av cellgifter är att patienten tappar sitt hår. Många väljer att använda peruk eller turban. Jag som har ett tränat öga tyckte inte att alternativen som erbjöds såg helt bra ut. Min pappa, perukmakaren, anmälde sig direkt till att göra en peruk på mammas riktiga hår, för mamma ville ändå klippa av det. Men eftersom det tar ett tag att göra peruker bestämde jag mig för att ta reda på hur man knyter snygga turbaner som kan passa moderiktiga kvinnor. Min mamma är en expert på kostymhistoria så en turban i 20-talsstil borde hon gilla.
Det finn en massa bra information på nätet. Däruppe är en av alla miljontals superbra guider som jag har användt mig av.
Jag övade att knyta dessa turbaner på en inte helt frivillig pojkvän. När jag väl kände att färdigheten turbanknytning satt i fingertopparna drog jag mig ut på stan för att hitta fina sjalar i mammas favoritfärger. Massor av sjalar blev det och jag överraskade henne med en privatlektion: Turbanknytning 101.
Nu behöver man kanske inte lära sig detta just för att ens mamma råkar vara 1/10 som får bröstcancer. 9/10 mammor, mormödrar, farmödrar, döttrar, flickvänner, sambos, väninnor och älskarinnor får det inte. Tack och lov! Men turbaner kan användas till annat också. För mig har det gjort en hel del extra. Dels att jag själv använder halvturbaner ibland, dels att det är en jättekul partyaktivitet! Jag litar på att ni är kreativa och hitta många trevliga sammanhang att ha nytta av lite turbanknytarskills!
Nu har nästan ett år gått. Min mamma blev väldigt dålig av cellgifterna och det var oerhört betungande. Men så en dag, när de där gifterna var borta så träffade jag världens piggaste person. Samma person som varit så där sjuk. Mamma mår mycket bättre och är nästan ruskigt pigg. Hinner inte riktigt med ibland känner jag. Bra att det går att återhämta sig så snabbt. Nu ska hon och jag, tillsammans, upptäcka världen! :)
Text: Sofia Lundgren, 365saker.se
Illustration: Celina Fällbom
P.S. Ni behöver alltså inte oroa er. D.S.
1 kommentar
Fantastiskt skrivet! Inspirerande person, jag önskar dig allt väl!
Skriv ny kommentar