Vissa människor samlar på frimärken, andra har en hylla med flaskor fyllda med sand från alla stränder de någonsin besökt, en av mina gamla lärare påstods samla på prov som var felfria, för att sedan sätta in dem i en pärm och sedan njuta över att han lyckats lära en elev någonting, och ytterligare en annan människa jag känner samlar på skohorn. Ja, jag är seriös, skohorn.
I grund och botten tror jag egentligen att vi alla är samlare, det ligger liksom i våra gener, även om rötterna och bären med årtusendena bytts ut mot andra saker, pengar, böcker, pennor, bilar...Själva saken som man samlar på saknar ofta grund, man ska ju samla, så är det bara...
Själv samlar jag på porträtt, på ansikten, för det finns inget intressantare än ett ansikte, det kan berätta så mycket, varje liten rynka, varje grop, ögonen, munnen, allt har någonting att berätta och jag kan sitta med en dagstidning i timmar och titta på ansikten, jag klipper ut de där bilderna som betyder någonting extra, de som berättar någonting i sig själva och hämtar inspiration innan jag själv går ut och fotograferar främmande människor, vänner och släktingar.
Själv tror jag att alla borde fotografera människor så ofta som möjligt, för en bild säger mer än tusen ord säger man ju, och en bra bild på en nära vän betyder väldigt mycket, eller tänk så här, fotografera de som du älskar, för en dag finns de inte där och då kan det vara skönt att ha en bild på dem. Faktum är, när du håller på, spela in deras röster.
Samla minnen, människor och möten.
Samla, människa, samla!








2 kommentarer
Jävligt fint måste jag säga. När jag läser det här blir jag plötsligt sentimental. Att vi olika tillfällen i livet titta igenom sitt porträttalbum och bara minnas människor är något man kommer ha stor glädje av. Speciellt om det gäller människor man sällan träffar eller aldrig kommer att träffa igen.
Grym grej.
Här får du ett par ögon:
http://www.kattguld.net/photography/images/polo.jpg-for-web-LARGE.jpg
^_^
Skriv ny kommentar